AI och grön el för aluminiumsmältverk: lärdomar

Australiens fyra aluminiumsmältverk äter ungefär 10 % av landets el. Det är en siffra som sticker ut även i en elintensiv ekonomi – och den sätter fingret på ett problem som många industriländer snart har framför sig: när elnätet blir grönare, är det inte självklart att de största elförbrukarna kan hänga med.

Samtidigt är tajmingen brutal. Kolkraften fasas ut snabbare än många trodde för bara några år sedan, nya långtidskontrakt för el är på väg att löpa ut och smältverken behöver nästan konstant effekt. Det räcker inte att ”köpa lite vind” och hoppas på det bästa.

Australiens svar är ett statligt stöd – en produktionskredit för ”grönt aluminium”. För oss som jobbar med AI inom energi och hållbarhet är det här extra intressant: incitamenten i sig löser inte intermittensen. Men de kan skapa utrymme för investeringar i smarta energisystem, där AI gör jobbet som människor och Excel-ark inte klarar: optimera mixen av vind, sol, lagring, nätkapacitet och flexibilitet – minut för minut.

Varför aluminium är ett stresstest för elnätet

Aluminiumsmältning är ett stresstest eftersom den kräver hög effekt dygnet runt. Processen (elektrolys) vill ha jämn drift; stora avbrott är dyra och kan i värsta fall skada utrustning. Därför har smältverk historiskt trivts med stabil baskraft och långa elavtal.

När ett land går från kol/gas till mer vind och sol förändras spelplanen:

• Mer variabilitet i produktionen (sol på dagen, vind i perioder)
• Mer behov av flexibilitet (lagring, efterfrågeflex, snabb reglerkraft)
• Större krav på nät (överföring från där elen produceras till där den behövs)

I Australien kommer detta samtidigt som kolkraften faller tillbaka kraftigt. Kol står fortfarande för en stor del av årsproduktionen (kring mitten av 2020-talet), men den åldrande kolflottan väntas till stor del vara borta inom ungefär ett decennium. För smältverk som i dag sitter på kolbaserade kontrakt är det en hård omställning – och ett kommersiellt riskmoment.

Varför “billig förnybar el” ändå kan bli dyr för industrin

Vind och sol är ofta billigast som ny elproduktion. Men för en verksamhet som behöver konstant effekt räcker inte lägsta snittpris per kWh. Man behöver även:

• Kapacitet vid rätt tidpunkt (effekt när processen kräver den)
• Redundans (flera källor när vädret sviker)
• Systemkostnader (lagring, stödtjänster, nätavgifter, balansansvar)

Det är här många kalkyler spricker. Ett smältverk kan tvingas kontraktera ”för mycket” vind/sol och komplettera med batterier, vattenkraft eller andra lösningar för att klara 24/7-behovet.

Australiens industripolitik: produktionskredit för grönt aluminium

Australien utvecklar en Green Aluminium Production Credit (GAPC) – ett stöd som i praktiken ska täcka cirka 30–40 % av merkostnaden för att producera aluminium med mer förnybar el jämfört med kol och gas. Krediten är tänkt att gälla per ton producerat ”grönt” aluminium i upp till 10 år, med start runt budgetåret 2028–2029.

Det viktiga här är signalen: staten säger inte bara ”ställ om”, utan också ”vi vill att industrin ska stanna”. För ett land med stora råvaror, exportintäkter och jobb i regioner är det en strategisk fråga.

Men stödet blottar också en verklighet som ofta tappas bort i debatten:

Ett investeringsstöd kan sänka kostnaden, men det kan inte trolla fram nätkapacitet, tillstånd eller färdiga vindparker i tid.

När en stor aktör varnar för möjlig nedstängning av ett av landets största smältverk om elalternativen blir för dyra eller för osäkra, är det inte bara ett företagsproblem. Det är en systemfråga.

Vad som saknas om man bara pratar subventioner

För att tung industri ska klara en förnybar elmix krävs mer än billig elproduktion:

1. Nät och anslutningar: nya ledningar, stationer, kapacitet på rätt plats
2. Tydliga marknadsregler: vem betalar för balans, effekt och stödtjänster?
3. Flexibilitet: ersättning till industrin när den hjälper elnätet
4. Planeringshorisont: investerare behöver förutsägbarhet 10–20 år

Här finns en tydlig koppling till den svenska och nordiska kontexten: även här pressas elnät och tillståndsprocesser när ny industri och elektrifiering ska samsas med snabb utbyggnad av förnybart.

Där AI faktiskt gör skillnad: från “förnybart” till “förutsägbart”

AI hjälper inte till genom att vara ”smart” i allmänhet, utan genom att göra energisystemet mer förutsägbart och styrbart. För aluminiumsmältverk är det avgörande.

1) Prognoser som går från timmar till minuter

Moderna prognosmodeller kan kombinera väderdata, historik och driftdata för att förutse:

• produktion från vind och sol i olika geografier
• pris- och obalansrisker i marknaden
• nätbegränsningar (congestion) som påverkar leverans

För ett smältverk kan bättre prognoser innebära att man dimensionerar lagring och avtal smartare, och minskar behovet av dyr ”överkontraktering”.

2) Optimering av energimix: PPA + lagring + flexibilitet

Smältverk sitter ofta med en portfölj av elinköp: långtidsavtal, spotmarknad, egna tillgångar och ibland stödtjänster. AI-baserad optimering kan:

• minimera totalkostnad under ett effekt- och driftkrav
• styra laddning/urladdning i batterier utifrån pris och risk
• föreslå när processen kan sänka last kortvarigt utan att skada produktionen

Det här är inte science fiction. Det är matematik, data och styrning – men i en komplexitet som gör att manuella metoder snabbt blir för långsamma.

3) Efterfrågeflex som intäkt, inte bara nödbroms

En detalj från Australien är extra relevant: smältverk kan ibland snabbt minska sin förbrukning i ungefär en timme för att hjälpa systemet vid störningar. Det är värdefullt för elnätet.

AI kan göra sådan flexibilitet mer affärsmässig genom att:

• förutse när flexibilitet sannolikt kommer efterfrågas
• räkna på intäkt vs produktionsrisk i realtid
• automatisera budgivning/aktivering (där regelverk tillåter)

I praktiken blir smältverket en aktiv del av smarta elnät – inte en passiv ”elätare”.

Så kan ett “grönt smältverk” designas: en praktisk checklista

Ett grönt aluminiumsmältverk handlar sällan om en enda lösning. Det handlar om en robust helhet. Här är en checklista jag brukar använda när jag bedömer upplägg i elintensiv industri.

Tekniska byggblock

• Portfölj av förnybar produktion: sol + vind i olika zoner (minskar korrelation)
• Lagring: batterier för korta svängningar och eventuellt andra resurser för längre perioder
• Nätanslutning med marginal: effekt, redundans, avtalade leveransnivåer
• Styr- och övervakningssystem: realtidsdata, larm, automatisering

Data- och AI-byggblock

• Energidataplattform: samlar mätdata, produktionsdata, prisdata, väderdata
• Prognosmodeller: last, produktion, pris, obalans, nätbegränsningar
• Optimeringsmotor: beslutsstöd för inköp, lagring, flexibilitet och drift
• MLOps och governance: versionering, övervakning, regelefterlevnad

Affärs- och policy-byggblock

• Tydlig definition av ”grönt aluminium”: krav på tidsmatchning? ursprung? utsläppsgränser?
• Incitament för stödtjänster och flexibilitet: betalt när industrin stabiliserar nätet
• Säkrad projektpipeline: tillstånd, nätplanering och byggtakt måste synka

Om man bara bockar av den första listan (sol/vind/batteri) och struntar i data/AI och marknadsdesign blir resultatet ofta dyrare än nödvändigt.

Vanliga frågor som kommer upp (och raka svar)

Kan ett aluminiumsmältverk köras på 100 % förnybart?

Ja, men inte genom att köpa ”100 % förnybar el” på årsbasis och tro att det räcker. Det kräver tim- eller kvartsmatchning, lagring, flexibilitet och en portfölj som klarar vädervariation.

Räcker batterier?

Batterier är starka på sekunder till timmar. För längre perioder med låg vind/sol behövs ofta andra resurser: geografisk spridning, andra lagringstyper, flexibilitet i processen, eller systemresurser i nätet.

Varför pratar alla om nätet?

För att elen måste ta sig från där den produceras till där den används. För tung industri är anslutning, effekt och leveranssäkerhet lika viktigt som kWh-priset.

Vad svenska energi- och industriledare kan ta med sig

Australiens case är inte ”bara Australien”. Det är en förhandsvisning av det som händer när stora elkontrakt löper ut samtidigt som fossil el försvinner snabbare än infrastrukturen byggs.

Tre lärdomar är extra användbara i Sverige och Norden:

1. Industrins omställning är en systemfråga, inte ett enskilt projekt. Nät, produktion, lagring och marknadsregler måste planeras ihop.
2. AI är mest värdefull när den kopplas till styrning och ekonomi. Prognoser utan beslut och automatisering ger liten effekt.
3. Flexibilitet ska prissättas. När elintensiv industri hjälper elnätet ska det synas som intäkt, inte som välgörenhet.

Om 2025 har lärt oss något är det att energifrågan har flyttat från “vilken teknik är billigast?” till “vilken systemdesign fungerar i verkligheten?”. Det är där AI inom energi och hållbarhet hör hemma.

Vill du räkna på hur ett elintensivt bolag kan kombinera PPA-portfölj, lagring och AI-baserad optimering för att sänka kostnad och utsläpp utan att tappa driftsäkerhet? Nästa steg är att definiera ett par realistiska driftfall och bygga en datadriven modell som tål granskning. Vilket driftkrav är svårast i din verksamhet: effekt-topparna, prisrisken – eller nätets flaskhalsar?