AI kan göra kolutfasning rättvis – lärdomar från Grekland

Grekland är på väg att stänga sina sista kolkraftverk redan 2026. Det är snabbt, modigt och klimatmässigt logiskt. Men i Västra Makedonien – regionen som i decennier bar landets elförsörjning med brunkol – känns omställningen mindre som en seger och mer som en uträkning där någon glömt människorna.

Det här är exakt den sortens situation där många företag och myndigheter säger ”vi satsar på förnybart” och tror att jobbet är gjort. Det är det inte. Förnybar elproduktion är bara halva omställningen. Den andra halvan är att få elnät, lagring, marknad, jobb och lokal ekonomi att hänga ihop – och där kan AI inom energi och hållbarhet vara skillnaden mellan en smart omställning och en social baksmälla.

Greklands case: snabb solutbyggnad, långsam samhällsomställning

Greklands huvudspår är tydligt: kol ut, sol in. I Västra Makedonien byggs enorma solparker på eller nära återställda gruvmarker. PPC (tidigare statliga kraftjätten) färdigställer 2,1 GW sol i kluster – Europas största – och mycket har byggts på 12 månader. Energisystemet rör sig alltså snabbt.

Men den lokala ekonomin rör sig långsamt.

Regionen var extremt kolberoende. En Världsbankstudie från 2020 pekade på att upp till 20 % av arbetskraften var direkt eller indirekt kopplad till kolsektorn, och att brunkol stod för cirka 42 % av regionens BNP. När det försvinner i förtid – innan ersättningsjobben finns – skapas en hård friktion: utflyttning, ungdomsarbetslöshet och tappat förtroende.

Det finns också en psykologisk dimension som ofta underskattas i energiprojekt:

Om människor inte ser en konkret framtid börjar de sluta tro på processen.

Den känslan genomsyrar rapporteringen från Kozani: fulla bänkar på torget – men tomma butikslokaler runt hörnet.

”Mer sol” löser inte tre flaskhalsar: nät, pris och jobb

Om du arbetar med energiplanering i Sverige (kommun, nätägare, energibolag eller industri) känns Grekland kanske långt borta. Men problemen är bekanta. Västra Makedonien visar tre konkreta flaskhalsar som uppstår när sol byggs snabbare än systemet runtom.

1) Nätanslutning och systemkapacitet styr vem som tjänar

PPC hade mark, yta och framför allt nätanslutningar från den gamla kolinfrastrukturen. Det gav en enorm fördel i förnybarutbyggnaden.

Det här är en viktig lärdom: när nätkapacitet är den verkliga bristvaran blir omställningen lätt en ”den som redan har anslutning vinner”-marknad. Då riskerar lokalsamhället att se förnybart som något som tas från dem (mark, landskap, systemnytta) snarare än något som byggs med dem.

2) Nollpriser och curtailment slår mot mindre aktörer

En lokal investerare i Kozani beskriver hur elpriset blir 0 under många soliga timmar, vilket gör att mindre projekt ibland inte får betalt enligt avtal. Det är en klassisk effekt av snabb solpenetration utan tillräcklig flexibilitet.

När elpriset ofta blir noll:

• minskar investeringsviljan i mindre projekt
• ökar behovet av lagring och efterfrågeflex
• blir affärsmodeller svårare för lokala aktörer

3) Sol skapar få permanenta jobb – det är inte ett fel, men en realitet

Sol är billig bland annat för att drift och underhåll kräver relativt få människor. Kol gav jobb eftersom det var arbetsintensivt och bränslekrävande.

Det skapar en paradox: samhället får renare och billigare el, men regionen som producerar den får inte automatiskt nya arbetstillfällen. Om man inte planerar för industri, tjänster och kompetensväxling bredvid elproduktionen blir ”grön el” en exportprodukt – och lokalsamhället blir bara en plats på kartan.

Var AI faktiskt gör skillnad: från energiplan till rättvis omställning

AI är inte en magisk knapp. Men rätt använd kan den göra två saker bättre än traditionell planering: förutse och fördela. Det är precis vad Västra Makedonien saknade: tydliga scenarier, snabbare genomförande och en fördelning av nyttor som känns legitim.

AI i energiplanering: färre överraskningar, mer handlingskraft

Den mest praktiska nyttan är att AI kan bygga bättre prognoser och scenarier som hjälper beslutsfattare att agera innan problemen blir akuta.

Exempel på vad AI-modeller kan optimera i en kol-till-sol-omställning:

• Nätplanering: var förstärkningar ger mest effekt för anslutningar, minskad trängsel och stabil drift.
• Lagringsdimensionering: hur mycket batteri, pumpkraft eller annan flexibilitet som behövs för att minska nollpriser och bortkoppling.
• Marknadsdesign och flexibilitet: när och hur efterfrågeflex (t.ex. industriell laststyrning) ger mest systemnytta.
• Byggtakt: vilken ordning projekt bör byggas i för att undvika att man ”springer ifrån” nät och lagring.

Det här låter tekniskt, men det är i grunden en fråga om tempo: Grekland byggde sol i rekordfart – men systemet runtom hann inte med. AI kan hjälpa till att synka takten mellan produktion, nät och flexibilitet.

AI för ”just transition”: mätbar rättvisa istället för vaga löften

Rättvis omställning blir ofta fina ord och mjuka program. I Västra Makedonien kritiseras just ”soft actions” – studier, workshops, små stöd – när människor egentligen vill se jobb och riktiga investeringar.

AI kan bidra genom att göra rättvisa mätbar och uppföljningsbar. Det handlar om att gå från:

• ”Vi satsar på entreprenörskap”

…till:

• ”Vi kan visa att 2026-2030 skapar omställningen X permanenta jobb, i Y branscher, inom Z km från de stängda anläggningarna – och vi följer utfallet kvartalsvis.”

Praktiskt kan AI-stödd policyanalys användas för:

1. Kompetensmatchning: koppla samman vilka jobb som försvinner (t.ex. drift/underhåll, maskin, logistik) med vilka jobb som kan växa (nät, lagring, bygg, industri, datacenter) och vilka utbildningsinsatser som ger snabbast effekt.
2. Investeringsprioritering: rangordna projekt efter jobbeffekt per investerad euro, tid till driftstart och lokal leverantörsandel.
3. Riskanalys: tidigt identifiera projekt som sannolikt faller (finansiering, tillstånd, leverantörskedjor) så att regionen inte blir beroende av ”drömprojekt” som aldrig blir av.

Den sista punkten är central. Västra Makedonien har redan sett stora prestigeplaner haverera (bland annat batterifabrik och vätgas-satsning). Varje misslyckande urholkar förtroendet.

Datacenter, AI och energisystem: möjlighet – men bara om designen är smart

PPC:s idé om ett stort datacenter i regionen är intressant i 2025-12-läget. Efterfrågan på datorkraft för AI växer snabbt i Europa, och ”time to market” styr mycket. Ett datacenter kan bli en flaggskeppsinvestering som signalerar framtidstro.

Men det finns en baksida: datacenter kan också bli en energislukare som ökar behovet av fossil reservkraft om det inte planeras rätt.

Här är tre designprinciper jag tycker man ska hålla hårt i (i Grekland såväl som i Norden):

• Koppla datacenter till flexibilitet, inte bara förbrukning: laststyrning, värmeåtervinning och avtal som belönar konsumtion när systemet har överskott.
• Säkra att ny effekt inte låser in gas: om datacentret kräver ny gaskraft, sätt en tydlig plan för utsläppsminskning (t.ex. lagring, nät, PPA-struktur, och tidsatt nedtrappning).
• Lokal nytta måste vara inskriven i affären: lokala utbildningsspår, praktik, leverantörsprogram och ett ”community benefit”-upplägg som är konkret.

AI kan även här hjälpa: genom att simulera hur en stor ny last påverkar priser, nätflöden, behov av reserver och utsläpp – innan man låser investeringen.

Fem saker Sverige kan ta med sig direkt

Grekland är extremt i tempo, men mekanismerna är universella. Om du jobbar med energi, hållbarhet eller industriomställning i Sverige är det här en checklista som faktiskt går att använda.

1. Planera jobben samtidigt som megawattten – annars kommer motreaktionen.
2. Gör lokal delaktighet operativ: inte bara samråd, utan mandat, budget och mätbara mål.
3. Bygg flexibilitet tidigt (lagring, styrning, avtal) för att undvika nollpriser och bortkoppling.
4. Låt AI hitta flaskhalsarna: nät, tillstånd, leverantörskedjor, kompetens – och prioritera därefter.
5. Mät rättvisa: jobbeffekt, lokal ägarandel, leverantörsandel, och transparens i uppföljning.

Nästa steg: en energiomställning som människor faktiskt orkar med

Västra Makedonien visar något som lätt glöms bort i klimatdebatten: en snabb kolutfasning kan vara tekniskt framgångsrik och socialt misslyckad samtidigt. Det är inte ett argument för att bromsa klimatpolitiken. Det är ett argument för att styra den bättre.

I vår serie om AI inom energi och hållbarhet återkommer samma poäng gång på gång: data och intelligenta modeller behövs inte för att göra planer snyggare, utan för att göra dem genomförbara. Och rättvisa går att designa – men bara om man räknar på den lika hårt som man räknar på kilowattimmar.

Om Grekland lyckas vända sin solboom till en lokal framtidstro, kommer det inte bero på fler paneler. Det kommer bero på att man får ihop nät, flexibilitet, investeringar och jobb i en sammanhängande plan.

Vilken svensk region står näst på tur att behöva samma sorts ”rättvis-och-smart” plan – innan den gamla industrin försvinner snabbare än alternativen hinner byggas?